129
lindarna på gården. Öfver verandan låg en väldig drifva, stängande för ytterdörren och tornande upp sig framför fönstren, görande det stora rummet innanför mörkare än någonsin. Den tredje dagen gick Bruce i päls och storstöflar genom rummen för att taga afsked af sin hustru. Han skulle fara bort på kyrkostämma, och framför trappan höll släden.
Bruce stod framför sin hustru med pälsmössan i hand. Öfver hans ansikte gled som en skugga, när han mötte hustruns blick. I hans egna ögon låg något af en fråga, hvilken stack Thora med oro. Samma fråga som han gjort ett par dagar förut läste hon nu i hans blick. Ingenting hade hon att svara därpå, böjde sig blott intill honom och lät honom kyssa sig till afsked. Mulnande vände Bruce om och gick ut genom salongen.
När mannen sagt henne farväl, erfor Thora en känsla af lättnad, hvilken hon själf icke kunde förklara. Hon följde honom ut på trappan och stod där i blåsten och snön, medan hon såg honom fara bort. Snön, som yrde fram, tog bort släden inför hennes ögon strax utanför grinden. Som ett moln af yrande hvitt låg landskapet framför henne. Genom dunklet i snöyran döko ett par ensamma skepnader fram och
9. — Thora.
