130
försvunno hastigt. Öfver hennes ansikte och kläder sopade de frusna snökornen torrt.
Thora stängde förstugudörren efter sig och försökte gå till sina sysslor. En oro, hvilken hon på sista tiden trodde sig ha öfvervunnit, behärskade henne. Ingenting af hvad hon hade för händer, syntes henne viktigt. Ingenting fann hon, som behöfde göras just nu. Långsamt gick hon igenom den långa filen af rum, som under snöyran syntes mörkare än vanligt. Inne i barnkammaren sof Hans i sin lilla bädd. Med händerna på täcket låg han där, allvarlig och trygg under sömnen. Thora stod stilla och såg hur barnet liknade fadern. »Han liknar ingen af min släkt,» tänkte hon. »En Bruce är han. Ingenting har han fått af mig.» En känsla af bitter ödslighet, som vore hon ensam ställd, onyttig och öfverflödig, fyllde henne. Utan att hon tänkte på det, började hennes tårar att falla, en efter en, långsamt och tyst, som när ett barn gråter och icke vill bli sedt. Under gråten såg hon hemmet, hvilket hon aldrig kunde glömma, såg sig själf som en fjortonårig flicka med fläta på ryggen, grofva kängor och kort klänning, mindes hur glad och fri hon städse känt sig då, tyckte att luften vid själfva minnet blef vårfrisk om-
