133
kommit i beröring, kunde gifva anledning till tvifvel och spörsmål. Ty tvifvel var det, som eggade henne.
Ett tvifvel? På hvad? På allt, tyckte Thora. Och samtidigt fann hon sin egen upprörda stämning grundlös, löjlig, och hon var glad, att ingen i detta ögonblick kunde se henne.
Hon frös, och då hon ringde på den breda broderade klocksträngen, kom Malin in, kraftig och säker, med sitt hårdt sammanbundna hår, som stramade vid tinningarna, och de utstående, evigt frågande ögonen.
Thora sade till om en brasa, och när Malin kom tillbaka med bokträden, hvilka hon långsamt staplade öfver hvarandra till en väldig hög i den öppna spisen, sade Thora plötsligt:
»Är det sant, att du ska giftas till hösten?»
Thora tyckte sig ha hört något sådant, och hon frågade, utan att mena något därmed, blott för att en stund höra någon annans röst jämte sin egen, få för ett ögonblick liksom en ersättning för ett samtal.
Malin var på sitt vis ett original. Hur långt hon kommit öfver de trettio, talade hon aldrig om. Säkert är, att hon tjänat på gården längre, än någon mer än hon själf bestämdt kunde uppgifva, och allt från början hade hon betraktat
