135
Thora vet det ej, anar öfver hufvud icke, huru hon själf ser ut, eller hvad som nu försiggår med henne. Hon sitter blott stilla i sin vrå och glömmer dagens sysslor, glömmer arbetet, hvilket aldrig tryter i det idoga huset, glömmer sitt barn och allt för nya, okända tankar, hvilka välla fram inom henne och väckts däraf, att hennes man en gång, helt nyss vändt sig till henne med en fråga, hvilken hon aldrig förstått förrän nu. Den stora vedtrafven brinner långsamt ned, som bokved brinner, med fasta, sammanhängande glöd och hvit aska. I glödhögen ryker en ensam grof kubbe, som icke vill fatta eld, utan blott långsamt kolnar. Mot fönstren slår med hårda slag snön, hvilken drifves fram af de ojämna vindstötarna i en storm, som är nära att lägga sig.
Då hör Thora från gården ljudet af bjällror, och i tron, att det är hennes man, som åter kommer, och att hela dagen gått, utan att hon märkt det, spritter hon upp. Hennes kinder brinna ännu af värmen från brasan, ögonen lysa matt, och i hennes hjärna susar som ett eko af vinterstormen.
