Den här sidan har korrekturlästs

V.


Genom björkskogen, där de små toppiga enarna växa tätt, som hade en gifmild jättehand barrat under de smidiga trädens glesa kronor, går landsvägen fram. Snön har nu utjämnat allt. I breda drifvor ligger den öfver landsvägen, breder ut sig under björkarna, så långt ögat kan nå, täcker enarnas grönska med sin hvita svepning, och yr i luften lik ett moln, hvilket inhöljer föremålen som i tjocka, hvilken tätnar eller lättar, alltsom vindstötarna komma och hvirfla bort. Ögat når heller icke långt. När vinden tar i, ser man icke stort längre än ett stenkasts vidd. När blåsten tystnar för ett ögonblick, glider snötjockan isär och lämnar utsikten fri öfver nedsnöade gårdar, hvita fält och de långt bort vältrande snömolnen.

På vägen far en ensam släde långsamt fram. I sätet sitter en nedlutad öfversnöad skepnad,