138
Vägen har nyss lämnat en by bakom sig. Öfversnöad låg byn där med alla de små byggningarna stängda, fönstren nedisade och dörrarna utåt stängda af snö. Blott röken, som steg ur skorstenarna, vittnade, att människor lefde därinne, och här och där skymtade ett ansikte bakom rutan, lockadt dit af bjällerklangen, som afbröt den djupa tystnaden. Nersnöad låg kyrkogården, där grafvarna försvunnit, och det tvärhuggna tornet reste sig i skymningen mot en bakgrund af yrande hvitt. Genom tysta, djupa bokdungar gick färden. Mellan bokdungarna glimtade fram som en ljusning, hvilken tycktes antyda, att mellan dem lågo vida åkrar och fält. Så skar vägen ned i dalens botten, och utmed densamma sträckte sig Söderåsen, skymtande fram endast som en djup skugga genom töcknet af luftens snö. Sist gled vägen in under de lång stammiga björkarna, hvilkas glesa kronor suckade för den häftiga vinden.
Här och där utmed vägen syntes gårdar. Samma djupa tystnad härskade öfverallt. Icke ens ett hundskall afbröt tystnaden. Blott från en ladugård, där släden gled förbi, hördes understundom det tunga råmandet från kreaturen, hvilka blifvit otåliga af det ihållande mörkret. Hvita, rena, enformiga lågo de små gårdarna där
