139
med konturerna af häckar och träd tecknade under den täta snömassan, hvilken fallit så fast, och från slingerväxterna, hvilka blåsten skakade, föllo högar af snö ned i den djupa, hvita mattan.
Sist skred släden ut öfver en plats, som syntes vidga sig. Ljus glimmade ur fönstren på en lågbyggd, långsträckt herrgård. Förnämligare än någon de hittills farit förbi låg den där, inbäddad i snömassorna, och bakom den skymtade den mörka konturen af åsen, hvilken de resande förut farit igenom, men sedan lämnat, följande de krokar, hvilka vägen skar genom det kuperade landskapet. Ljusskenet, som kom från fönstren, måtte ha verkat lockande på mannen, som satt i släden. Ty han rätade hastigt upp sig ur sin nedhukade ställning, så att ännu en snöhög, hvilken samlat sig på hans rygg, ramlade ned på kofferten bakom honom, och i det han lifligt nickade fram mot gården, frågade han:
»Hvem bor där?»
»Patron Bruce på Akerup,» svarade skjutsbonden enstafvigt.
Svaret måtte ha träffat den resande som en underrättelse, hvilken för honom på något sätt var af vikt. Ty han tystnade alldeles och ehuru skjutsbonden tydligt ådagalade sin önskan att
