140
få vända hästens hufvud in mellan de höga granitstolparna, från hvilka grinden vid vintertid var aflyftad, fick han intet svar. Den resande hade sjunkit ihop igen på sin plats, och uttrycket i hans ungdomliga ansikte hade blifvit afvisande och bistert. Skjutsbonden, som längtade efter spiselvärme och mat, sneglade förstulet upp på den resande, men respekten för herremannen, hvilken den tiden satt djupt i en bonde, hindrade honom att säga något. På så sätt fortsatte de vägen framåt under tystnad. Röken från den blanka hästens svettdrypande kropp låg som en imma öfver vägen framför dem.
Då rätade den resande plötsligt upp sig och sade:
»Vänd om och kör in till Bruces. Dem känner jag.»
Bonden skvatt upp ur sin säfliga lunk och höll in hästen. Den resandes stämma hade klingat hård och skarp, nästan som ett utbrott af vrede lät den.
»Gör, som jag säger,» fortfor han vresigt.
Bonden gjorde inga invändningar, men det kunde märkas på hans sätt medan han vände släden, att nog tänkte han åtskilligt. Den resande hade emellertid ånyo ändrat ställning. Rak och som i spänning satt han i åkdonet, och när
