144
detta, tacksam liksom, att detta stygga, hvilket så länge plågat honom, slapp han att minnas. Men på samma gång förödmjukade honom denna visshet, och han kände sig därigenom ännu mera främmande i detta hus, som hade han där ingenting att skaffa.
»Du har blifvit en hel man, sedan jag såg dig,» sade Thora till sist.
Att Thora ännu duade honom, som de gjort i ungdomen, kom Konrad att le. Själf visste han, att han icke skulle ha kunnat detta. Orsaken härtill förstod han också, och denna tanke stämde honom med ens vemodig.
»Jag är på väg till kriget,» sade han brydd.
»Ja,» svarade Thora. »Jag vet det.»
Nu blef det Konrads tur att känna sig öfverraskad.
»Du vet?» utbrast han.
Thora berättade nu om mannens möte med officerarna, och hvad han då hade hört. Därpå kommo de in på att tala om kriget. Konrad hade på länge icke läst några tidningar. Äfven att Dannevirke utrymts, var honom nytt. Thora afbröt honom.
»Jag trodde att det var just därför, du for,» sade hon. »Du ville hjälpa just nu, när nöden var som störst.»
