145
Hela den romantiska känsla för »brodern i nöd», denna känsla, hvilken skapar martyrer och hjältar, ljöd genom hennes ord, vibrerade i den ton, hvarmed hon uttalade orden, snarare än i själfva uttrycken, som föllo hvardagligt och enkelt.
Konrad märkte det, han blef brydd och fick svårt att fortsätta. Att han skulle uppträda som hjälte, var honom en styggelse. Thoras ord klang liksom en fordran, hvilken han ej kunde infria.
»Det är inte därför jag går i kriget,» sade han till sist.
»Hvarför då?»
Thoras ögon blefvo stora.
»Det är för något annat,» fortfor ynglingen.
Hans stämma lät tjock. För första gången i sitt lif kände han, att det var något inom sig själf, som han måste förklara. Och han kunde det ju icke, kunde icke säga allt, allraminst till Thora. Han började önska sig långt bort och att besöket varit ogjordt.
Då han emellertid kände, att han icke kunde sitta tyst, försökte han på sitt en smula tafatta sätt slingra sig förbi frågan och sade därför:
»Du vet nog, hur jag har det hemma. Far går där, som han alltid har gjort. Ingen hade
10. — Thora .
