147
»Det är ingen, som vet detta, mer än du,» kom det från Konrad.
»Jag skall nog tiga,» svarade Thora.
Därpå tog hon Konrad med sig och visade honom omkring. Ur rum och i rum gingo de. De stannade vid fönstret och sågo i skymningen ut öfver liden. Thora berättade och förklarade. Dit bort sträckte sig Akerups ägor, där bortom tog prästgårdsjorden vid, där nere gick bäcken öppen och fri om somrarna. Därpå förde hon honom in i barnkammaren. Hans var nu vaken. Han låg i sin bädd och log mot de inträdande. Modern lyfte upp honom. Utan fruktan sträckte han sina små knubbiga fingrar efter den främmandes ljusa mustasch.
Därifrån gingo de åter in i salongen, och båda kände, hur något af en tryckt stämning, som förut behärskat dem, gled undan. Som två goda vänner, hvilka länge icke träffats, sutto de där och pratade. Middagen serverades för dem båda allena, och från middagen gingo de in i Thoras kabinett, där eftermiddagsbrasan fladdrade i den gröna kakelugnen.
För Thora var denna händelse, som hade hembygden plötsligt kommit henne nära. Någon ting tungt och tryckande, som eljest aldrig lämnade henne, gled bort. Kriget glömde hon
