151
»Hvarför talade du inte om det för din man?» sade Konrad.
Thora skakade på hufvudet.
»Bruce skulle inte tåla att höra sådant,» sade hon. »Han vill, att jag ska tycka om allting här, så som han gör det själf. Se allting med hans egna ögon.»
För första gången märkte Thora, att hon kallade sin man Bruce och icke Johan, och en känsla af osäkerhet smög sig öfver henne.
Konrad visste icke rätt, hvad han skulle svara på allt detta. Ehuru Thora ingenting sade därom, fick han dock af hennes ord det intrycket, att hon icke var lycklig. På något sätt gjorde detta honom själf godt att höra, som hade han därigenom förlorat henne mindre. Men samtidigt greps han af ungdomens obestämda vemod inför denna brist i lifvet, som heter ett omaka äktenskap, och som ungdomen icke vill tänka sig. Ingenting vågade han säga om detta. Men aldrig hade han känt sig Thora så nära som i denna stund, och medan han satt vid hennes sida i det lilla rummet, där lampan och brasskenet gjorde ljust och varmt, mindes han, att det fanns en tid, då han själf drömt att få bära denna veka kvinnovarelse högt öfver allt, som var tungt och svårt, göra lifvet för henne till en lek i
