152
sällhet och skänka henne all den lycka, som ingen annan förmådde mera än han själf. Att hon var en annans hustru, hade han nästan glömt, och när han såg på Thora, där hon satt, leende, varm och allvarlig på samma gång, föreföll det honom, som hade hon också glömt det. Tiden hade förlorat sin makt öfver dessa två, förlorat den under några timmars outtalad lycka, hvilken flyttat det mellanliggande bort och ställt dem själfva ensamma på en lycklig, ensam fläck af jorden, dit människornas och världens röster icke kunde nå.
När disponenten Bruce kom hem, strålade Thora emot honom af glädje och sundhet. Och när han gick in i rummet, tänkte han på, att sådan hade han på länge icke sett sin hustru. Därigenom blef hans min allvarligare, än han önskade, när han vid inträdet hälsade sin gäst. Och det såg ett ögonblick ut, som skulle samtalet afstanna. Konrad Olthov kände sig för lägen inför denne främmande man, hvilken utan att veta det gjort honom sorg, och han granskade med ett slags nyfikenhet denna kraftiga, en smula tunga gestalt och de på en gång groft skurna och milda anletsdragen, som hade han velat utforska, hvad där fanns, som en gång kunnat väcka Thoras kärlek. Thora gick emellan
