153
dem båda. Allt sedan mannen tagit plats i rummet, hade hon kommit på rörlig fot. Och nu var det hon, som började tala om kriget.
Därmed var samtalet åter i full gång, och om någon iakttagit dessa tre, skulle han icke kunnat se annat än tre människor, hvilka trifdes i hvarandras sällskap och enades i det stora, gemensamma intresse, hvilket denna tid var landets. Konrad berättade om sin hemtrakt och stämningen där. Att han ämnade sig ut i kriget, gjorde honom på ett alldeles särskildt sätt till medelpunkten i den lilla kretsen, främling som han dessutom var. Mera allvarlig blef stämningen i det skumma rummet, där brasan längesedan brunnit ned, och som oljelampan upplyste ensam. Bruce granskade noga den unge mannen och kände sig nästan mot sin vilja tilltalad af det öppna, manliga ansiktet med dess klara blick.
»Och ni har sådan lust att komma i krig?» sade han småleende.
»Jag tror det ibland,» svarade Konrad förläget. Bruce betraktade honom uppmärksamt.
»Hur menar ni?» sade han.
Konrad kände, att han blef röd.
»Jag menar,» sade han hastigt, »att man kan gå i krig, bara för att till hvad pris som helst komma bort.»