Den här sidan har korrekturlästs

VI.


Under natten tystnade stormen, molnen drefvo undan, och när morgonen kom, strålade februarisolen klar öfver ett haf af hvitt med små och stora stelnade vågor. Solstrålarna glittrade öfver bokskogen och kommo liden att glimma i ett sällsamt ljus. Den såg ut, som hade den legat inpackad i gnistrande bomull. Mot den klara himmelen sköto skorstenarnas rökpelare blåa upp, och inne i rummen darrade solfläckarna från den gamla kristallkronans prismer.

Redan vid frukostbordet tillkännagaf Bruce med den godmodiga myndighet, hvilken blifvit honom en vana, att gästen måste stanna ännu en dag.

»Snön ligger tung och djup,» sade han. »Och det är ingen mening i att onödigtvis anstränga hästarna. Våra skånska hästar äro för öfrigt