Den här sidan har korrekturlästs
VI.
Under natten tystnade stormen, molnen
drefvo undan, och när morgonen kom, strålade
februarisolen klar öfver ett haf af hvitt med
små och stora stelnade vågor. Solstrålarna
glittrade öfver bokskogen och kommo liden att
glimma i ett sällsamt ljus. Den såg ut, som hade
den legat inpackad i gnistrande bomull. Mot
den klara himmelen sköto skorstenarnas
rökpelare blåa upp, och inne i rummen darrade
solfläckarna från den gamla kristallkronans prismer.
Redan vid frukostbordet tillkännagaf Bruce med den godmodiga myndighet, hvilken blifvit honom en vana, att gästen måste stanna ännu en dag.
»Snön ligger tung och djup,» sade han. »Och det är ingen mening i att onödigtvis anstränga hästarna. Våra skånska hästar äro för öfrigt
