156
inte vana att släpa släde genom snödrifvor. Ola skjutsar dig i morgon till nästa håll.»
Bruce hade druckit duskål med hustruns barndomsvän, innan de skildes på aftonen. Och hans sätt mot gästen var prägladt af godlynt vänlighet, när han gjorde honom detta förslag. Konrad åter var missbelåten öfver att behöfva stanna. Han kände sig liksom ha fått mer än han väntat af detta besök. Just nu, ville han, skulle det vara slut. Med minnet af sin och Thoras ensamma eftermiddag ville han draga vidare mot det okända. Han tänkte sig ingenting vidare vid detta, önskade blott att så fort som möjligt komma bort och få vara allena med alla nya intryck, hvilka under några korta timmar strömmat in öfver hans själ. När han dock beslöt sig för att stanna, var det icke för att spara hästarna. Han gjorde det, emedan han sett, hur Thora lyste upp vid mannens förslag, och hennes blick var det, som band Konrad mot hans vilja.
Så gick dagen med små promenader och samtal, måltider och en lång eftermiddag med stängda fönsterluckor, tända lampor och blossande pipor. Stämningen var ömsevis uppsluppen och tryckt, som den plägar vara mellan människor, hvilka tillfälligt förts samman och känna,
