158
sig rundt tillräckligt många gånger för att hinna till den timme, då natten var inne, och han fick känna sig ensam.
Omsider slog dock det efterlängtade klockslaget, och Konrad gick allena uppe på det lilla gafvelrummet med utsikt öfver trädgårdens lindar, som stodo kala och mörka mot en stjärnströdd natthimmel. Det var honom omöjligt att finna ro. Tanken på Thora höll honom vaken. Hvilket intryck hade han väl af hennes lif och af hennes man? Hvad angick allt detta honom? Hvarför hade han öfver hufvud kommit? Och hvarför satt han här vaken, sysslande med två människors öden, af hvilka den ena alltid varit honom främmande, och den andra nästan blifvit det?
Dessa och liknande tankar flögo genom hans hufvud, och samtidigt började Konrad tänka på kriget. Aldrig hade dess verklighet stått så lefvande för honom som nu. Aldrig hade han tänkt så klart på, att det han nu gick till mötes, var ett stort allvar. Hvad visste han egentligen om kriget? Något om strider man emot man, anfall, försvar, skottväxling, möjligheten af att bli träffad af en kula eller få hufvudet klufvet af en sabel, kanske bli krympling för lifvet, gå omkring med en arm eller på träben. Något
