159
som han läst eller hört talas om, men alls icke visste, hvad det egentligen var. Dimmigt såg Konrad allt detta, dimmigt och overkligt, som allt blir, hvilket vi läst oss till ur böcker. Och dock kände han, att det var en verklighet, som kom honom allt närmare, en ny fasansfull verklighet, hvilken han icke kunde undgå.
Hvarför uppsökte jag öfver hufvud något sådant? tänkte Konrad för första gången. Det stack till i den unge mannens bröst, och han vände sig hastigt om, som om han fruktat att icke vara ensam. Ljuset fladdrade till för vinddraget af hans häftiga rörelse och kastade flygande skuggor rummet rundt. Han såg hemmet med faderns bild, det karga hemmet, där hans lif blifvit så outsägligt tomt. Och dock visste han, att det var icke den tomheten, hvilken han undflytt. Tomheten efter Thora var det, som drifvit honom bort. Under långa år hade den legat inom honom och gnagt. Ung och stark som han var, hade såret grott samman. Det smärtade icke längre. För länge sedan hade han trott sig läkt. Och trots allt var dock såret åter öppet. Tron på motsatsen var endast och allenast ett själfbedrägeri, hade alltid varit så. Han visste det nu. Ty nu bröt detta sår upp på nytt och gjorde ondt, värre än någonsin.
