160
Nu såg han Thora förändrad och undergifven, skygg och tyst, hon, som skapats att lefva i solsken och vara fri som fågeln. Konrad gick tyst på bara fötter golfvets längd fram och tillbaka rädd att höras där nere, lyssnande efter ljud, som om han fruktat få veta något nytt, något som skulle öka hans oro. När han ändtligen trött och uppskakad låg i sin bädd och släckte ljuset, var han nära att brista i gråt af sorg, af harm, af en obeskriflig saknad att ingenting kunna göra. Thora var hans, hans och ingen annans. Djupt i hans hjärta satt hennes bild, och ingen kunde slita den bort. Medan vinternatten mer och mer mörknade mot den lilla rutan, låg Konrad och tänkte på, hur späd, fin och ensam Thora var, hur han velat få bära henne bort, skydda henne för allt, som var tungt och svårt, gömma henne undan liksom för världen, där ingen dock kunde värdera henne såsom han.
Konrad visste väl att allt detta var en dröm, och han blandade icke samman denna dröm med något, hvilket han hoppades eller trodde någonsin i verkligheten kunna ske. Just därför led han endast så mycket mera häftigt och intensivt. Omsider togo dock naturen och ungdomen ut sin rätt, och han somnade in hårdt och djupt.