161
Då drömde han, att han låg sårad någonstädes i ett stort hvitt rum med många tomma sängar. Han hade rusat till anfall i mörkret mot fiender, hvilka han icke kunde urskilja. Därifrån bar man honom bort, och där han nu låg ensam bland alla de hvita tomma bäddarna, såg han någon komma emot sig. Det var en kvinna, och hennes ansikte kunde han icke se. Inom honom slet det och värkte. Det måtte vara såret, tänkte han i drömmen. I nästa ögonblick såg kvinnan upp, men hennes ansikte var icke Thoras. Det var en annans, en ung blond kvinna var det. Med sällsamma ögon betraktade hon honom. Då visste Konrad, att det var icke såret, som gjorde ondt. Det var något annat, något vida värre, något, som aldrig kunde bli bra, tyckte han. Han höjde armen mot den okända som för att drifva henne bort och slog blindt framför sig
I samma nu satt han upprätt i sängen. Var det någon som hade knackat? Det var ännu skumt. Blott den första morgondagern silade grå och kall in genom rutan. Sömndrucken ropade han på måfå: »Kom in.» I samma ögonblick visade sig Bruce på tröskeln. Han var klädd i päls och luden mössa. Underläppen
11. — Thora.
