162
stack fram under den korta mustaschen, ögonbrynen rynkade.
»Det har händt något i ett af torpen,» sade han brådskande. »Jag måste genast åka dit. Du säger själf till, när du vill fara. Thora vet besked.»
Därmed gick han fram till sängen, tryckte gästens hand, önskade honom lycka och försvann åter genom dörren. Det hela hade gått så hastigt, att Konrad icke hann sansa sig.
Hans första känsla var skamsenhet. Drömmen låg ännu kvar som en dimma öfver hans tankar, och det föreföll honom, som om Bruce bort se tvärs igenom denna och rätt in i hans själ. Men med ens sköt en glädjestråle upp inom honom. Thora och han skulle åter träffas allena. Ännu en gång skulle han få se henne, sådan hon var, sådan han kände och alltid ville minnas henne. Han klädde sig långsamt, som ville han sparsamt njuta den lycka, hvilken väntade honom. När han var färdig, ljusnade lidens snö i glansen af morgonens gryning. Nedkommen i salongen fick Konrad emellertid vänta länge. Thora syntes icke till. Han vågade icke fråga Malin, som kom och vände bränderna i stockelden på den öppna spisen. Under denna väntan sjönk hans mod. Han kände