164
så att drifvorna vräkts upp till dubbla vallar, mellan hvilka de gående gingo, medan slädens bjällror pinglade långt borta där den svarta, kortvuxna skogen tog vid. Grundligt hade snöplogen under föregående dags arbete gjort sin sak.
Ännu var det långt kvar. Ännu behöfde afskedet icke sägas. Konrad gick tyst vägen fram. Alla hans drömmar voro borta. Åter erfor han denna obeskrifliga ro, som Thoras närhet alltid skänkte honom. Den föll öfver honom med sin milda känsla af stillhet, fastän han visste, att blott några minuter voro kvar, innan förtrollningen skulle vika och han själf vara ensam på nytt. Thora gick tyst som han, och medan Konrad grubblade på, hvad han ville säga, grep Thora hans arm. Konrad ryckte till. Tvekande lade han sin hand öfver hennes, och han tyckte sig se, hur ett leende nästan som i sorg skuggade hennes drag.
Nu voro de midt i skogen, den svarta, täta tallskogen, där solstrålarna kämpade att nå in, medan snöflingorna sakta lossnade och föllo ned i det djupa mörkret. Utan att ändra ställning gingo de båda vidare, som de alltid bort gå, och omkring dem var det skymning, som hade aftonen varit nära.
Bortom skogen i solen höll släden. Thora