165
drog undan sin arm och i det hon kastade en blick tillbaka, sade hon:
»Här är det jag varit mest rädd att gå ensam.»
Utan att svara ett ord, tvang Konrad Thora att vända om. Utan att röra hvarandra följdes de ånyo åt sida vid sida den korta vägen, till dess att slätten åter vidgades i solskenet och skogen var slut. Där stannade de båda, och Konrad räckte fram sin hand.
»Farväl, Thora,» sade han. »Tänk på mig ibland.»
Han försökte att le, när han sade det. Men i samma ögonblick märkte han, att tårar föllo på Thoras kinder.
»Hvad är det?» utbrast han förskräckt.
Men Thora slet sig ifrån honom.
»Gå nu,» sade hon. »Men kom igen om du lefver.»
Därmed vände hon sig ifrån honom och gick med hastiga steg tillbaka till gården. Ensam gick Konrad för andra gången vägen tillbaka genom den mörka skogen fram till släden som väntade.
