Den här sidan har korrekturlästs

VII.


När Thora efter denna vandring återkom till sitt hem, var hon glad att Bruce ännu ej hade återkommit. Hon kände sig till mods, som om hon begått en vågsam handling, hvars följder hon ej kunde beräkna, och hon gick omkring i rummen, full af tanken på, hvad Bruce skulle säga, om han vetat af att hon följt gästen på väg. Konrads afskedsord ljödo ännu i hennes öron. Hon tyckte sig kunna känna honom nära sig, som om något af hans person stannat kvar i de tomma rummen, mindes den lugna, trygga känslan när han vändt om för hennes skull och följt henne, och vid minnet öfverföll henne en känsla af oro, som skulle något ondt komma att hända henne. Sina egna afskedsord var det hon mindes och vid minnet sköt blodet upp i hennes kinder och kom hjärtat att bulta. Hvad hade hon velat säga med dem? »Kom igen,