169
dolde, hvad som arbetade där bakom. Med ett kort god morgon, satte han sig tigande till bords.
»Äter du inte med mig?» sade han först.
»Jag har redan ätit,» kom svaret.
Thora vågade icke säga »med Konrad», som hon först ämnat. Hon hade en dunkel föreställning om, att mannens vrede gällde honom, och hon undrade öfver sig själf, att hon vågat sig in för att möta stormen. Bruce svarade emellertid med fullkomlig sinnesro:
»Det är sant, du har gjort Konrad sällskap. Nå, han kom lyckligt och väl i väg?»
Thora nickade, men kunde ingenting svara. Då först lade Bruce märke till hennes förstörda uppsyn.
»Hur är det?» sade han frågande. Tonen var icke den, som Thora väntat.
Detta gaf henne mod, och strykande undan håret, som fallit fram öfver hennes tinningar, tvang hon sig att le.
»Jag blef så skrämd, när du kom,» sade hon.
Thora tyckte sig förnimma sin egen stämma, liksom talande långt borta. Bruce hörde orden och förstod dem, som han trodde. Men stämman kände han icke igen. Den var liksom icke Thoras egen. Han märkte misstron vakna inom sig, den gamla misstron, hvilken aldrig full-
