172
»Och hustrun?» sade hon hastigt. »Hur går det henne?»
»Hon,» sade Bruce kort. »Å, hon stannar på torpet. Mannen har länsmannen tagit hand om. Han får sitt straff för mordförsök.»
»Stackars människor,» svarade Thora.
»Jag vet inte det,» sade Bruce skarpt. »Säg snarare: stackars oss alla, som måste ha dem i vår närhet. Det förbittrar mig, att detta skett just i vår bygd och till på köpet hos mig.»
Den fanatiska känslan för bygden kom Bruces stämma att skälfva, och han slöt läpparna hårdt. Stolen sköt han tillbaka från bordet och gick hastigt ut i salongen. Thora följde honom. Hon förundrade sig icke längre öfver denna starka bygdekänsla, hvilken en gång stött henne tillbaka genom våldsamheten i den fordran, den ställde på henne själf. Hon var van vid densamma, och under det att Bruce talade, hade hon dämpat sin egen upphetsning. Bort i något overkligt gled på samma gång den skrämsel, hvilken nyss gripit henne, och som spöken af hennes egen inbillning förintades både hennes fruktan och hennes farhågor.
Från salongen gick Bruce in i sitt rum. Där ställde han sig vid fönstret, tankfull mera än eljest, och blickade ut öfver gården, där sparf-