12
tyckte Thora, och stirrande därpå med stora ögon frågade hon:
»Hvad är detta?»
Thora hörde som svar härpå något om Söderåsen eller liden. Det skulle vara vackert där, när solen sken och våren kom. Åter talade mannen något om bokar, åter kom i hans röst den undertryckta klangen af väntan på medkänsla.
Thora förstod honom icke, lät sig bara föras in. Ur rum och i rum gick hon, begrep ingenting af det hela, visste blott, att här skulle hon bo, här var hon hemma.
För fönstren voro luckor tillskrufvade, luckor med halfmånformiga hål, genom hvilka ljuset nyss fallit ut på gården. Thora var glad, att hon ändtligen kunde finna ro, och att fönstren voro så väl tillbommade. Kvällsbordet stod fullt med mat. Men hon kände icke längre någon aptit, satt där endast häpen och trött, och fastän hon hela tiden förut varit hungrig, kunde hon nu icke äta. I inbillningen såg hon framför sig den långa, låga åsen. Det föreföll henne nästan, som skulle den upplösa sig till dimma, tränga in genom de små hålen i fönstrens luckor, fylla rummet och kväfva henne själf.
»Hvad tänker du på?» frågade hennes man.
