183
Strejker voro icke hvardagsmat på denna tid. Medvetna om sin människorätt och sin makt, som en senare tid gjort arbetarskarorna, voro de icke då. Det skulle vara särskilda missförhållanden, hvilka öppet hånade all ordning och rätt, som då skulle tvinga dem till det yttersta. Så skriande voro emellertid missförhållandena på Granås, att själfva samhällsbanden börjat att upplösas. Respekten uppåt försvann och tog lydnaden med sig. De underkufvade på Granås liknade ett regemente soldater, hvilka förlorat sin befälhafvare och icke längre sågo sig i stånd att lefva utan sold. Utom sig af förtviflan flockades de en dag på husbondens gård och ropade högt på rättvisa och bröd. Det var en hop af bleka, halfsvältande män och kvinnor, klädda i trasiga kläder, som där samlades . Mumlande fordrade de bättre föda och penningar, för att tillgodose åtminstone de närmaste dagarnas behof. Några nya fordringar hade dessa föregångare till senare dagars strejkande icke att framställa. De begärde blott, att de gamla, hvilka stått bi så länge någon kunde minnas, skulle uppfyllas. Kvinnorna ropade på, att byggnaderna ramlade öfver deras hufvuden, att den utdelade säden var för lätt, att potatisen grodde och var vattnig, att de små barnen svulto, emedan korna
