187
vågade han sig icke ut. Ty han fruktade alla dem, som kunde göra honom ondt och ville bestjäla honom. Därför smög han sig ut om natten. Ner i trädgården gick han ut genom öppningen mellan den förvuxna häcken och vidare bort i parken. Nattvakten, som gjorde sin rond omkring den gamla byggningen, kunde höra honom, hur han med långa mellanrum ropade: »Konrad, Konrad! Och en natt hörde mamsell Kristin, hur han steg uppför de gamla stentrapporna, hvilka han icke beträdt sedan lilla friherrinnans begrafning. Däruppe slet han och ruskade i låsen, till dess att han fick upp dörrarna och kom in. Och som han gått där ensam då, så gjorde han också nu. I nattskymningen ute på gården, där ugglorna flögo omkring, lockade af ljuset, kunde man se glimtar från hans lykta falla som stänk öfver buskar och träd. Ur rum och i rum gick han, och när han stängt dörren och kom i trappan, talade han högt för sig själf.
»Jag trodde, gossen fanns där uppe,» sade han. »Men han var icke där heller.»
Ett par dagar efter denna natt låg snåla baron till sängs och reste sig icke mera. När maj månad var nära sitt slut, och sommaren stod för dörren, dog han en natt, när vårvinden blåste mild öfver den förfallna trädgården och nymånens
