191
stora trappan, ja, klättrade lätt ned öfver den gråa fasadens murbruk. Detta hade han tydligt sett med sina egna ögon. Men därför ville han ingalunda gå i god för, att det han sett, verkligen var, hvad det såg ut att vara, nämligen riktiga råttor. Hvem hade hört talas om, att råttor på detta sätt flydde i massor? Det fanns värre ting än råttor, och där troll och fanstyg husera, vet ingen, hvilken skepnad styggelsen tar.
Hackande tänder af förfäran lågo pigorna i sina fållbänkar, och midt under detta kom mamsell Kristin in i nattröja och med ljuset i hand, Hon svor barskt åt mannen och ville jaga honom ut. Men han stod fast vid sitt och svarade blott: »Med förlof, mamsell, men ut går jag inte i natt.» Därpå tog han om sin berättelse och förändrade den nu så, att råttorna flydde för spökena. För hvem skulle de eljest fly? Fanns det någon däruppe, som störde dem? Med egna ögon hade han sett dem, små och stora. Genom hålet under porten kommo de fram och sprungo rätt ned utför stora trappan.
Nattväktaren stod icke att drifva bort, och mamsell måste trots hans protester taga honom med sig ut i köket. Där han var, kunde han ju icke stanna. Under utbrott af lifligt förakt för hans och allas dumhet lämnade hon honom
