192
på kökssoffan, där han förlägen och skamsen satte sig ned med näfverluren bredvid sig. Därpå gick mamsell Kristin tillbaka in i baronens yttre rum , och dörren till likrummet lät hon stå öppen som förut.
Där satte sig nu mamsell Kristin i barons egen stol vid skrifbordet, och hans stora bibel lade hon öppen framför sig. Sofva kunde hon ändå icke genast, och något att läsa i, som kunde hålla henne vaken och gifva ro, ville hon ha. Som mamsell satt där, hörde hon emellertid, hur det tisslade och tasslade, trippade och trappa de utanför dörren. Resolut steg hon upp och lyste ut i stora förstugan. Då såg också hon råttorna, och att de kommo trapporna ned från våningarna däruppe, gästrummen och lilla friherrinnans våning, hvilka baron i lifstiden för många år sedan hade stängt. »Den förbaskade karlen har alltså ändå sett rätt,» mumlade hon för sig själf. Men då mamsell ej hörde till de kvinnor, som skrika för råttor, smällde hon igen dörren och skulle just återtaga sin läsning. Det var profeten Jeremias hon höll på med. Hans straffdomar passade här, där så mycken orätt blifvit öfvad, både hvad folk visste och annat mer, hvilket mamsell Kristin behöll för sig själf. Då hörde mamsell emellertid ett ljud, hvilket
