193
för en god stund beröfvade äfven hennes oförfärade natur fattningen. Det kom ofvanifrån. Rätt öfver sitt hufvud hörde hon det. Det lät som knastrande och knakande. Det kändes som skakning i själfva rummet, där gardinerna rörde sig som för vinddrag. Ljuden mullrade vidare, togo nya former. Något bröts sönder, brast, sprang i stycken. Golfvet kändes osäkert som vid jordbäfning. Ett ögonblick blef allt stilla, så att ljudet från det milda sommarregnet, hvilket föll emot rutorna, tydligt förnams. Plötsligt skakades luften af ett dån, hvilket lät, som om hela huset störtat samman. Uppifrån kom det. Mamsell Kristin såg tydligt hur taket öfver hennes hufvud sviktade, och bronskronan öfver skrifbordet svängde fram och tillbaka. Dånet räckte en god stund. Det skrällde från byggningens ena hörn till det andra, som hade åskans dunder rullat direkt på golftiljorna öfver hennes hufvud. Sist kom ett krasande ljud, som hade massor af arbetare krossat sten däruppe. Därpå blef allt mol tyst.
Mamsell Kristin stod med händerna mot bordytan, hufvudet lyssnande framsträckt och hvarje muskel spänd. När bullret tystnat, fattade hon med stadig hand om ljusstaken, gick in i det innersta rummet, där den döde låg, och
13. — Thora.
