Den här sidan har korrekturlästs

II.


När Konrad första gången kom upp i de öde rummen, där grushögarna täppte ingången, föreföll det honom, som såge han framför sina ögon sinnebilden af hela det arf, han från fadern mottagit. Något agg mot fadern kände han emellertid icke. Han förstod blott, enkelt och praktiskt som han öfverhufvud såg sin värld, att hvad fadern låtit falla i grus, måste han bygga upp ånyo. När han satt sig in i ställningen, visste han ock, att medel därtill icke fattades. Han förvånades, när han genomgick faderns bankböcker, och det blef honom ännu obegripligare än förr, hvarifrån den girighetens sot ursprungligen stammat, hvilken förmörkat faderns hela lif och hans egen ungdom.

Ända sedan barndomens dagar kände Konrad folket, dem hvilka bodde i statbyggningarna, och dem, hvilka innehade torpen, som lågo