203
en man på mellan femtio och sextio år, änkling och typen för en provinsialläkare af den gamla stammen. När han kom åkande i trillan insvept i regnrocken och med kapuschongen uppslagen öfver mössan, påstod folket, att han såg utländsk ut. Och detta var doktorns stolthet. Ty under sin första änklingstid, då det gällde att skingra sorgen efter den alltför tidigt aflidna hustrun, hade han tillbragt ett halft år i Paris och fann det vara en af ödets orättvisor, som han sent vände sig vid, att just han skulle vara dömd att stanna i en afkrok af landsorten. Men var det vinterväder, och han satt i släden, klädd i vargskinnspäls och mössa med örlappar af sjubbskinn, då prisade han gamla Sverige, som han för resten också plägade göra vid midsommartid. Vinterväder och nyfallen snö var doktorns bästa väder, och när slädens bjällror pinglade under granarna, då gned doktorn belåten sina kinder för att hålla ömkylan på afstånd. Där satt rimfrost i hans buskiga ögonbryn, i de långa mustascherna med sina smala spetsar och i hakskägget, som en gång varit klippt à la Napoleon III, men som nu börjat gråna. Muntrare än eljest tittade då de gråa ögonen fram genom glasögonens stadiga guldbågar.
Doktorsbostället var beläget ofvanför lands-
