207
åter. Oåterkalleligen hade hon lämnat honom som allt det gamla, stygga, hvilket fadern tog med sig, när han dog.
Konrad ryckte upp sig ur sina drömmar. Samlande tyglarna, satte han hästen i traf. Omkring hans kinder svalkade nattluften.
När han efter denna dag återkom till doktorns hem, sökte han sedan alltid Edith. Ensam som hon lefde, var hon glad åt att få sällskap. Moderlös som hon varit sedan sitt tionde år, var hon van att umgås med män, och böcker, hvilka då sällan letade sig väg till unga kvinnor, hade hon läst. Hon försökte väcka Konrads intresse för böckerna, men när detta misslyckades, lät hon det samtalsämnet falla och underhöll honom med annat. I hennes ögon var Konrad något af en hjälte. Hvad ingen man hon sett vågat, hade han utfört. Han hade stått för kulor och krut, och rispan efter ett sabelhugg, som skurit upp vänstra kinden, klädde honom. Han var en man, som de flesta kvinnor skulle varit nöjda att älska, därför att hans person skänkte något af den trygghet, åt hvilken kvinnan blundande kan förtro sig. Att han aldrig talade om sina äfventyr, fann hon stolt och bra. Att han förstod att sköta sitt gods och var herre öfver sina handlingar, kände hon som en obe-
