208
stämd lycka, och aldrig väntade hon en gladare eftermiddag, än när Konrads bruna häst vid middagstiden trafvade upp på doktorsboställets sandplan.
För Konrad åter var Edith icke blott kvinnan, som satte hans blod i fart och kom hans sinnen att jubla. Hon var en del af den verklighet, där han nu visste sig höra hemma. Hon var verkligheten själf, den vackraste, fullaste, mest lifsdugliga verklighet, han någonsin visste sig hafva sett. Han var själf full af lif, och när han såg henne, eggade hon icke hans drömmar. Hon drog honom snart till sig med den vaknande ungdomskänslans friska, jublande makt, och länge tålde han icke att vara borta ur hennes närhet. Verkligheten i denna gestalt syntes Konrad härligare än allt hvad drömmen kunde bjuda. Han tog henne med sig på ridturer och fröjdade sig åt, hur vackert hon satt till häst, och hur väl hon tyglade en gångare. I båten lärde han henne hjälpa till med förseglen, och han njöt af att hon tålde sjön och icke fruktade vågorna eller blåsten. Sommaren gick förbi som en lek. Under den leken växte Konrads arbetskraft, och han mognade mer och mer till man.
Doktor Hesse såg på de ungas lek och fröjdade sig åt den. Han hade själf lefvat ett
