212
När Konrad den natten åkte hem, var han lycklig och nöjd. I sitt sinne tänkte han, att så lycklig hade han väl aldrig varit. Mörkt var det på natten, och vagnslyktorna voro tända, utsändande snabbt förbiglidande ljusvågor i skogen, där de höga tallarna skymtade som jätteskuggor. Konrad satt tillbakalutad mot sufletten, och hans hjärta var fylldt af den lyckliga vissheten, att när icke alltför många månader voro förbi, skulle han åka samma väg fram. Då skulle Edith sitta som hustru vid hans sida. Allt hvad han kunde vänta af lifvet, ägde han då. Ljusare hade Konrads drömmar aldrig svärmat.
Vagnen for fram genom den gamla allén med dess höga, risiga popplar, hvilkas ljusa stammar blänkte förbi i det sväfvande skenet från vagnslyktorna. Närmare byggningen gaf bandhunden skall, och när vagnen höll framför stora trappan, stod Barbro där ute för att öppna vagnsdörren. Med ett kraftigare god natt, än han plägade, gick Konrad in till sig. En sådan känsla af att han ägde ett hem, hade han icke erfarit, sedan han var barn och modern satt bredvid hans bädd, innan han somnade.
I den stora länstolen i faderns gamla rum satt han länge uppe och tänkte på allt det, som
