215
ning där hon gick fram. Utkommen i köket, frågade hon sig för om kvällsvarden. Disponenten väntades hvar minut, sade hon. Från köket gick hon ut i barnkammaren och satte sig vid den lille nyföddes bädd. Därinne tillbringade nu Thora största delen af sin tid. Hon hann liksom icke annat. Mor hade hon blifvit framför allt, och moderskapet hade uppslukat hela hennes människa, tagit henne i sitt våld, förvandlat henne till trälinna under sin allmakts välde.
I timtal kunde hon sitta vid den nyföddes bädd. Döpt var han redan. Dopet hade företagits strax efter födelsen i närvaro af två af de närmaste grannarna, på måfå tillkallade som vittnen. Lars Evald hade barnet blifvit döpt till, och Lars skulle han kallas. För Thora hade han intet namn, var ingenting annat än den lille nyfödde, som bedragit hennes hopp, därför att han var så sjuk och så svag, och som hon just därför aldrig kunde lämna.
Tystare än någonsin hade det blifvit omkring Thora. Mindre och mindre förstod hon af det lif, som omgaf henne. Det var henne, som gick hon själf fram i något overkligt, hvari hennes jag försvann mer och mer. Medan hon satt vid barnets bädd, läste hon ofta i bibeln.
