217
att märka, hur tiden gick. Malin kom in och frågade om det var värdt att vänta längre med kvällsvarden.
»Vi väntar litet till,» svarade Thora.
Själf hade hon glömt, hur sent det var. Ännu en gång kom Malin tillbaka och upprepade samma fråga.
»Hvad är klockan?» sade Thora.
»Hon är öfver elfva,» svarade flickan.
»Är det så sent?»
Thora blef plötsligt helt vaken. Bruce hade sagt, att han skulle komma klockan åtta. Punktlig som han var, plägade han städse hålla ord.
»Det är bäst att duka af,» svarade Thora.
När flickan gått, kom oron öfver Thora, och hon gick hastigt ut i den låga vestibulen, där taklyktan brann. Där stannade hon och lyssnade, som trodde hon sig kunna lättare höra vagnsbullret där än inne i barnkammaren. Tystnaden gjorde henne emellertid ännu oroligare, och i det hon slängde en schal öfver skuldrorna, öppnade hon dörren och gick ut på gården. Där stod hon i mörkret och lyssnade medan blåsten svepte kring hennes dräkt. Hon hade kommit i sådan spänning, att hon glömde sin mörkrädsla. Utan att egentligen veta hvarför, började hon långsamt gå omkring den stora,
