218
låga byggningen. Glimtarna från luckornas halfmånar lyste henne, och hack i häl följde henne den stora danska gårdvaren, som blifvit lössläppt för natten. Utanför verandan stannade hon och lyddes till rasslet af vildvinet, som slog mot spjälverket. Ofver henne suckade de stora lindarnas bara grenar. Thora såg ut öfver liden. Mörk, tät och hög reste den sig mot hvita moln, hvilka blåsten dref fram. Djupt under dess kompakta mörker glimmade ljusen från en ensam byggnad.
Tanklös stod Thora och stirrade mot denna mörka ås, bakom hvilken hon tyckte, att världen låg, världen, dit hon aldrig mer skulle vända tillbaka. Hon frös, och fortsättande samma väg, hon börjat, gled hon vidare den stora, låga byggnaden rundt och kom åter fram på gården. Från landsvägen hördes en röst, som sjöng, hästar som sprungo, åkdon som rasslade. Ljuden försvunno bakom närmaste björkbacke, och Thora gled åter in genom den tunga förstugudörren, som föll igen efter henne.
Hennes oro var icke borta, men emedan det var sent, gick hon dock in till sig för att gå till hvila. I samma ögonblick nästan kom Malin, smygande på strumpfötterna in i sängkammaren och ropade med halfhög röst att
