222
slutet, som kom. När hon i stället mötte mannens blick, som sökte hennes, spratt hon upp och närmade sig bädden. Varmt och mildt, som han icke betraktat hustrun på länge, såg Bruce på henne nu. »Hvarför ha vi två icke kunnat få det bättre med hvarandra?» måste Thora tänka.
»Sätt dig här,» sade Bruce och visade på bädden.
Obeskrifligt lågmäld var hans röst. Thora kunde icke känna igen den. Hon lydde honom tigande, och inom henne kämpade gråten. Öfver Bruces ansikte låg det uttryck, som berättar att döden är nära, äfven för den, hvilken icke vet, hur en människa dör. Thora såg också, att Bruce visste det själf, och när han famlade efter hennes hand, grep Thora efter hans och höll den sedan fast.
»Du var för ung för mig,» sade Bruce. »Du har inte haft det godt.»
Thora skakade endast på hufvudet, men fann inga ord .
»Jag vet det,» fortfor den döende. »Jag har sett, hur svårt du haft det. Men jag har ingenting kunnat göra. Jag passade icke för dig.»
Thora förstod, att hvart ord, mannen nu sade henne, var sanning, och om han kunnat
