223
säga dem förr, kunde allt dem emellan varit lättare att bära. Motsäga honom föll henne icke in. Större och varmare var henne sanningen. När orden kommo, kände Thora det, som löste sig något inom hennes själ och blef fritt.
»Du har nog också haft det svårt med mig,» var det enda, hon kunde framstamma.
Bruce slöt ögonen igen och låg länge tyst. På hans ansikte kunde Thora se, att han arbetade med något, som han icke fick sagdt. Till sist såg han upp ånyo och sade med låg röst, men så att hvarje ord ljöd tydligt och klart:
»Du skall tro mig nu, när jag säger, att jag menade väl med dig, när jag gjorde dig till min hustru.»
Mera sade ingen af dem, och ett par timmar senare var Johan Bruce död. Thora gick ut för att få gråta i ro. Tyst kommo hennes tårar, bittert och länge grät hon. Hvad hon kände kunde hon icke reda inför sig själf.
Dagen därpå kom gamla fru Bruce körande. Hennes ansikte såg stelt ut och liksom dödt. När hon mötte Thora, omfamnade hon henne och grät. Vänlig som då hade Thora aldrig sett henne. Den gamla frun gick ensam in till sonens dödsläger. Han var redan svept och
