228
kråset öfver bröstet och hvita ärmuppslag på den svarta klänningen. Hvitare än någonsin blef hennes anlete i denna dräkt. Som en sömngångerska gick hon omkring bland de många främmande människorna, som talade sakta i hennes närhet och bytte menande blickar, då hon gått förbi. Kistan blef buren ut, och själf satt hon bredvid prästen i den främsta vagnen. Lång blef henne färden till kyrkan, längre än dock prästens högtidliga tal vid grafven. Vid svärmodern sida stod hon och mottog trösteorden till de närmaste anhöriga. Icke en min ändrades i det fina, bleka ansiktet. Blott en enda gång undslapp henne ett ljud som en sakta kvidan.
Vid svärmoderns sida åkte Thora tillbaka. Full af folk var kyrkogården. Alla hufvuden blottades, när disponentens vagn åkte förbi. I en särskild grupp för sig stodo den dödes underhafvande. Flera af männen hade tårar i ögonen och kvinnorna snyftade högt. Hemåt gick det. I skarpt traf sprungo de välskötta, svarta vagnshästarna. Lång var raden af vagnar. Länge varade middagen, först sent skildes gästerna åt. En storkarl i bygden var det som dött. Och en sådan mans minne bör hedras.
Följande dag, som var en måndag, skulle
