233
Därför sade också hushållerskan, när hon vände åter in i det tomma huset:
»Pass på, hvad jag säger nu! Frun kommer aldrig igen.»
Och hon uttalade då, hvad alla genast hade tänkt, men ingen af dem förut vågat säga. Ty detta var dock något, som aldrig brukade hända, och som kanske heller aldrig händt. Dagarna efter mannens begrafning flyr änkan med sina två barn ur sorgehuset, lämnande gård och gods åt främmande och utan att ordna om något. En ohygglig handling tycktes dem alla detta vara, och som en skam blef det för huset, därför att hela bygden måste komma att tala illa därom. Det var som om den rika, välinredda byggningen blifvit tillbommad och stängd och luckorna tillskrufvade midt på ljusa dagen för att aldrig öppnas ånyo, som kring något hemligt brott.
Men Thora åker vidare och vidare bort genom björkhagarna med de låga enarna under, bort genom bokskogen, där de bruna bladen ännu hänga kvar. På andra dagen åker hon in i den första granskogen. Då blir det tyst inom henne, och hon släpper ned fönstret för att få njuta af doften. På hennes sköte sofver det lilla sjuka barnet, som vållat henne sådan
