236
Som hon sitter där, hör Thora en röst, hvilken ropar hennes namn. Kusken håller in hästarna och skyllrar med piskan. En ryttare hejdar sin häst invid vagnsdörren, och en man springer af.
»Thora,» säger rösten igen. »Är det verkligen du?»
Thora sträcker fram sin hand genom det öppna fönstret och hälsar på Konrad Olthov. Det stör henne, att han kommer just nu. Hvar ifrån kommer han? Hvad vill han henne? Hon känner som ett stygn i hjärtat, att han kommit. Leende pekar han med ridspöet, och Thora ser ditåt. Genom en allé af höga popplar ser hon den gamla herrgården, som ligger uppe på backen. Blott en gång har hon sett den som barn. Men hon känner igen den och tycker, att hjärtat vill spränga hennes bröst.
»Det är Granås,» säger Konrad. »Jag bor där.»
Han vill förmå henne att stanna med vagnen, hvila ut några timmar. Men Thora vill icke. Envist skakar hon på hufvudet.
»Nej, nej,» säger hon. »Jag måste hem.»
Först då märker den unge mannen, att hon är sorgklädd, och hans blick glider allvarligt spörjande öfver hennes gestalt.