238
höstkvällen. Så mörk ligger den. Blott i ett enda fönster brinner det ljus. När vagnen stannar, blir där helt tyst. Ängsligt väntande spanar Thora ut i skymningen. Hon tycker sig kunna se, hur björkarna sakta vaja för blåsten. Vätterns vågskvalp hör hon tydligt och inandas den friska luften, som kom från vattnet. För hennes till det yttersta skärpta sinnen blef det, som kunde hon höra eller se — hvilketdera visste hon icke — hur det småningom kom rörelse i de gamla rummen på kaptensgården. Hvem är det, som åker så sent? Hvem kommer så sent? Plötsligt glimmar ett ljussken ut öfver trappan, och hon hör faderns röst, som frågar:
»Hvem är det?»
Kusken har öppnat vagnsdörren. Med den lilla nyfödde väl insvept i sin filt går Thora uppför de lutande trappstegen. Hans stiger långsamt efter.
»Det är jag,» säger hon. »Thora.»
Så kom Thora tillbaka till sina föräldrars hem. Längesedan var det, hon lämnade detsamma.
Och när fru Dortha ser dottern komma in med barnen, då förstår hon utan vidare ord. Länge har hon ju vetat, att Thora icke hade det godt. Vänligt går hon henne till mötes.
