240
förebrår henne något nu, och denna tacksamhet ger henne ro.
Men när fru Dortha lagt de båda små till sängs, och äfven Thora kommit till ro, då gingo de båda gamla länge om hvarandra därnere i de låga rummen. Ingen af dem förmådde sitta stilla, ingen kunde reda sina tankar öfver detta oerhörda som händt. Som om dottern sprungit ifrån sina plikter och sitt hem, så kände de det. Men säga sådant högt ville de icke. Och den, som vågat säga det, skulle fått mottaga den andres förebråelse och vrede.
Kaptenen stod lutad mot den flamgröna kakelugnen, och pipan sände skyar af rök omkring rummet. Förbittringen kokade inom honom, och harmen döfvade fruktan för människornas dom och tankarna på alla de ledsamma och besvärliga följder, som dotterns öfverilade steg kunde föra med sig.
»Hvad ha de gjort med mitt barn?» utbrast han.
Pipskaftet darrade i hans gamla hand, så att gnistor flögo ur det mörkbruna sjöskumshufvudet.
Fru Dortha rörde sig långsamt framför honom på golfvet. Med foten släckte hon mekaniskt gnistorna, som fallit på mattan.
