248
- Kära och vördade svärmoder!
Jag har legat länge sjuk, och förrän idag har jag ingenting fått läsa af hvad svärmor skrifvit om mig, utan min far har besvarat alltsammans. Därför har jag ej heller kunnat skrifva förr. Men under det att jag blifvit friskare, har jag börjat på att kunna tänka bättre, och jag förstår då, hur orätt jag har gjort, och att alla andra också måste ogilla mig. Det är tungt att känna detta. Ingenting kan säkert vara tyngre. Och jag vet icke något att säga till mitt försvar.
En sak vill jag ändå få säga svärmor, inte för att urskulda hvad jag felat, utan för att svärmor skall kunna tänka på mig utan att döma mig för hårdt. Och det är, att jag tycker, att jag länge har varit sjuk, fastän jag först nu förstått det riktigt, nu när jag börjar att åter vara frisk. Och när jag tänker på honom, som nu är död, vill jag bara gråta. En mycket bättre hustru än jag var eller någonsin kunde bli, borde han ha haft. Ingen vet bättre än jag, att han hade förtjänt det.
När jag for hemifrån nu, som jag vet, att jag inte borde ha gjort, då var min orätt ändå
