249
mindre, än hvad den för andra människor måste synas. Orätt gjorde jag när jag kände, att jag gick hvar dag och blef sjukare och inte vågade säga det till någon, icke ens till Bruce. Under de sista åren var jag aldrig mig själf, och hvar för så var, kan jag icke säga. Något namn på min sjukdom känner jag icke heller, och just det att jag icke visste, hvaraf jag led, men dock aldrig kände mig frisk, kom mig att blygas, så att jag teg inför alla. Men svärmor måste tro mig, när jag säger, att när Bruce kom hem sista gången och allt det värsta började, då förstod jag icke riktigt klart, hvarken hvad som skedde omkring mig eller hvad jag gjorde och tänkte själf. Det var, som om mitt förstånd varit förmörkadt. Hur jag höll mig uppe, så att ingen märkte, hur borta jag var från alla och allt, det fattade jag aldrig. Jag tyckte, att alla måste se på mig, att jag icke var som en af dem, och att jag ensam icke förmådde fatta hvad som händt, mycket mindre känna den sorg, som alla främmande erforo, hvilka blott kommit i beröring med honom, som var död, alla utom jag. Det var mitt värsta, att jag ingenting förmådde känna då, att världen var som död för mig, och att den mest döda i denna döda värld, var jag själf. Därför läm-
