250
nade jag också hemmet som jag gjorde. Ty jag kunde ej annat.
Men att jag for, var icke min värsta synd. Min värsta synd var, att jag icke ens förmådde sörja, som den sämsta bland alla dåliga kvinnor dock förmår. Därför var det ifrån min egen skräck öfver mig själf som jag flydde. Först nu, när det börjar klarna inom mig, och jag åter känner hur jag börjar bli frisk och sund, då kommer allt det tillbaka, hvaråt jag ännu icke kan gifva ord. Då skall också den dag komma då jag börjar känna den sorg öfver mig själf, hvilken skall göra mig ren och god, som jag var förr. Nu har jag hvar dag bedt Gud att jag snart måtte bli så frisk igen, så att jag kan återvända. Ännu kan jag det icke. Ty jag vet, att lämnade jag mitt hem nu, då skulle förlamningen komma öfver mig igen, så att jag icke längre såg mina plikter eller mäktade utöfva dem.
Därför ber jag svärmor att tro mig, när jag säger, att allt detta är ärligt menadt och sant. När våren kommer tror jag, att jag skall komma med den, och då skall Hans följa mig. Sedan skall jag stanna hos honom, så länge han behöfver mig, och när han blir stor en gång, skall han kanske vilja gifva mig en plats hos sig, äfven om han icke behöfver mig längre.
